Rikstretton - E4

För några helger sedan tog jag en maklig biltur längs delar av det som en gång var Rikstretton och E4.

Jag började min route utanför Märsta och rullade norrut. Resan gick via Uppsala till Björklinge.

Det är kul att se hur mycket lämningar som finns kvar om man bara ger sig tid att se efter. Nedlagda vägstumpar bredvid det som idag är allmän väg, mackar, verkstäder, små affärer, sandsilos i berg, vägverksstationer, nedlagda vägrestauranger och motell…

Denna bild av en f.d. mack i Flottsbro är tagen vid en tidigare resa längs samma väg. Idag fungerar skärmtaket som väderskjul åt resenärer i väntan på bussen.

Där dagens Våg 255 passerar Edeby finns denna välbevarade Gulfmack/verkstad. I trädgården finns lämningar av vad som sannolikt varit en tvättplats och mangeln som pressade ut vattnet ur sämskskinnet sitter kvar på bodens vägg.

En bit längre framåt vägen finns en av vägverkets, numera avvecklade, sandsilo utsprängd i berget.

I närheten av Skålsta ligger denna mack/verkstad. Som synes ännu i drift även om mackföreståndaren numera är ersatt av en betalplint.

Här en mack som troligen blomstrat när E4 gick förbi. På vägens motsatta sida finns rester av vad som troligen varit en systermack eller möjligen bara en extra uppsättning pumpar för trafiken som gick i motsatt riktning. Där finns även lämningar av vad som troligen varit tvättplatser.

Kan det vara så att mack- och verkstadsägaren en gång byggde det intilliggande boningshuset åt sig och sin familj?

I Svista ligger motellet numera inbäddat i grönska. Stenläggningen är delvis dold i gräset och det ser även ut som om någon plockat upp delar av densamma. Macken på andra sidan vägen är ombyggd till bilfirma/verkstad.

                

Röde orm i Björklinge har sett sina glans dagar. Från att ha varit en flitigt besökt vägkrog när E4 ännu gick förbi är det idag bara ett ödehus kvar. Det är det skrämmande tydligt hur snabbt naturen återtar förlorad mark. Gräs och buskar gör allt vad de kan för att tränga igenom och tränga undan asfalt och betongplattor.

Restaurangens möblemang ligger nu staplat på verandan, fritt utsatt för väder och vind.

Fält 24 Viksta/Sommaränge

I helgen tog jag mig en liten tur längs vägarna norr om Uppsala. I en liten by upptäckte jag en lada som inte riktigt såg ut som en lada brukar. De fönster och dörrar som fanns var till största delen målade på den släta väggen!

 Jag tittade runt och upptäckte snart ett större antal fejkade lador på olika platser runt en stor åker.
Efter lite googlande fick jag fram att detta var ett beredskapsfält för flygvapnet. Fältet byggdes, tillsammans med många andra, i början av 40-talet och var tänkt att fungera som flygbas i händelse av krig. Enligt Andersson aviation history site var bl.a. 16.sdiv samt 109.sgrp tänkta att basera på fält 24.

Nedan följer några bilder från fält 24.

 

Svenska högarna

Resan

Vi hittade resan bland erbjudanden kopplade till DN-kortet. En heldagsutflykt med taxibåt och i priset ingick fika och lunch. Dessutom utlovades guide.

Vi nappade och bokade platser en månad i förväg och hoppades att resan skulle bli av. Med hänsyn till att Svenska högarna ligger längst ut i havsbandet och att det ändå var rätt sent på säsongen visste vi ju inte om det skulle bli höststorm eller inte.

Redan några dagar före avfärd sa prognoserna att det troligen skulle bli högrycksväder med svaga vindar och ringa molnighet och prognoserna talade sanning.

Kl 8 lördag morgon stod ett antal människor i Stavsnäs vinterhamn, redo att äntra M/S Josephiné.

De tog nära 3 timmar att snirkla ut genom skärgården. På soldäck hade en av guiderna ställt upp tubkikaren och rätt snart larmade han; "Havsörn på skäret kl 12". Samtligas ögon riktades i den utpekade riktningen och vi som hade kommit ihåg att ta kikare med fick efter lite letande syn på örnen. Tyvärr hade jag allt för korta objektiv med för att det skulle vara meningsfullt att fotografera.
Under resans gång hann vi se dryga 10 havsörnar. Flera av dom var gamla och vackert tecknade med ljusa huvuden och stjärtar.

Vi fick även veta att en del öar i ytterskärgården varit så kallade kronohamnsfisken, d.v.s. att staten tog ut skatt i natura direkt ur fångsten. Kronohamnsfiskena var de enda som tilläts fiska strömming. Även Svenska högarna var fordom kronohamnsfiske.

Väl framme vid Svenska högarna angjorde vi direkt mot klipporna och båtsman förtöjde i medhavda kilar.

Öarna

På 1700-talet bestämdes det att det skulle upprättas lotsverksamhet på Svenska högarna. I slutet av 1700-talet stod den första permanenta lotsstationen klar. Att man förlade lots till öarna har att göra med att de omgivande farvattnen är svårnavigerade med lömska grynnor där man minst anar det.

I mitten av 1800-talet byggdes en fyrbåk som stöd för sjöfarten och ca 1874 stod fyren klar. Fyrpersonal fanns sedan kvar fram till slutet av 60-talet då fyren automatiserades. Öarna har dock varit bebodda även efter det att fyren lades ned. I dag är det endast en handfull människor som bor här och de sköter tillsynen av öarna i området inom ramen för skärgårdsstiftelsens verksamhet.

Svenska högarna är sedan långt tillbaka i tiden en av SMHIs mätstationer. Tidigare var det manuella mätningar, idag har det installerats en automatisk mätstation.

Under beredskapsåren ökade Försvarets intresse för öarna och sannlikt bedrevs viss verksamhet här ute.

Fyren

Fyren är en så kallad Heidenstam-fyr. En relativt enkel konstruktion med ett rör som stagas upp av ett fackverk av smalare rör och grovt bandjärn. Fyren är idag eldriven men har tidigare varit gasdriven och försedd med solventil.

Hemresan

När vi lämnade Svenska högarna utlovade guiden att vi skulle få se säl på vägen hem. Vi tog en något annorlunda ruote och där, på ett nästan obefintligt skär, låg dom. ca 7-8 gråsälar dåsade på klippan. Skepparen saktade in och kröp sakta fram mot skäret. Snart anades viss oro bland sälarna och vips hasade alla utom en ner i vattnet och dök.

Spårlöst

Hur många gånger har du åkt över Ekolsundsbron och noterat den skogskantade vall som löper tvärs över Ekoln mellan järnvägsbroarna och vägbroarna? Själv har jag gjort det otaliga gånger och vid mer än ett tillfälle har jag funderat över om det är en vägbank eller en banvall.

För att till sist stilla nyfikenheten ställde jag in min gps på en punkt vid västra landfästet och for iväg. En slingrande landsväg leder från Ekolsunds slott söderut under E18 och till slut är man framme vid en...              Stationsplan!

Man har sprängt ut en halvmåne i berget för att rymma bebyggelse och stationsområde. Kvar finns stationshuset, nu prydligt renoverat och omgjort till boningshus. Här finns även andra byggnader som sannolikt haft med stationen och dess verksamhet att göra.

Den första stationen invigdes 1878 och låg längs den några år tidigare invigda järnvägen som kom att kallas SWB (Stockholm-Wästerås-Bergslagen). Det nuvarande stationshuset byggdes och invigdes 1902. Det gick att åka tåg eller rälsbuss till Ekolsund fram till tidigt 70-tal. Det fortsatte dock att passera tåg fram till 1995 då den nya järnvägsbron över Ekoln invigdes.

Den gamla banvallen löper fram till och förbi boningshuset. Det taggtrådsförsedda staketet som omgärdat själva spårområdet finns kvar och en bit från stationshuset, eller rättare sagt den privata tomten, finns en grind. I anslutning till grinden kan man läsa på en skylt att här går cykelspåret Mälardalsleden. Hur den cykel skall se ut som skall klara de närmaste 3-400m längs banvallen vet jag inte. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att cykla på banvallen som består av SJs eller Banverkets standardiserade stenskravel.

När man ser hur bron med dess gala träslipers är det inte utan att man förundras över att det gick tåg här så sent som 1995...

Järnvägsbron är svängbar för att tillåta att båtar passerar. Mitt på bron finns en anordning där man kunnat fästa en hävstång och sedan med handkraft svängt runt bron. Det kan nog ha varit en rätt tuff uppgift. Frågan är hur länge denna service tillhandahölls för båttrafiken. En gissning är att det upphörde i samband med att stinsen avvecklades från stationen 1963.

Brukssamhället Söderfors

Inför en resa norrut längs E4 tittade jag på kartan för att se om det kunde finnas något intressant stopp att  öra på vägen. Blicken föll på det lilla brukssamhället Söderfors någon mil väster om Tierp.

Engelsk park med tempel
Redan på väg in i samhället dök det upp ett byggnadsverk som krävde ett stopp. En bit från vägen står ett pelartempel! Det är lätt att inse att någon blivit väldigt rik i dessa trakter om man tyckt sig ha råd med något sådant. På informationstavlor går att läsa att templet uppfördes 1795 och att det är inspirerat av  Theseustemplet i Aten. Vid denna tid ägdes bruket av Ostindiska kompaniets direktör Claes Grill.











Produktion
Bruket grundades på 1670-talet och var under lång tid ett av de enda (det enda?) bruket som sysslade med ankarsmide. Under 1800-talets lopp minskade ankarsmidets roll och under 1900-talet försköts produktionen mer och mer mot kvalitetsstål. Idag är det högkvalitetsstål och pulverstål som är huvudinriktningen hos de företag som driver traditionen vidare.

Rester av en storhetstid
I anslutning till bruket finns ett torg som kantas av bl.a. ett brukshotell, ett kontor och ett änkehus. Brukshotellet såg ut att inrymma någon form av administrativ verksamhet liksom kontoret. Änkehuset - som från början byggdes som en form av socialt skyddsnät för de änkor vars män jobbat på bruket - inrymmer idag ett mindre museum. Samtliga nämnda byggnader är i gott skick.

Vid det lilla torget ligger ytterligare tre hus, benämnda handelshusen på gamla vykort. Av dessa tre hus verkar två inte inrymmas i underhållsbudgeten. Trasiga fönster och flagnande färg och vittnar om ett pågående förfall. Som tur är har brukshälsan tagit det tredje huset i besittning och det är en nästan lustig färgklick där det står ilsket rött bland de övriga vita eller sandfärgade husen. På de svartvita vykort som nämns ovan framgår att husen varit mörka en gång i tiden. Kanske det är så att brukshälsans hus är det som vittnar om originalfärgen.

Herrgården
Som det sig bör finns en herrgård där brukspatronen huserat. Herrgården byggdes när bruket anlades och fick sitt nuvarande utseende i mitten av 1700-talet. Vid denna tid byggdes även de två flygelbyggnaderna. Bakom herrgården ligger en stor gräsmatta som sträcker sig ner mot sjön. En grusgång leder flanören till vattnet och på vägen passeras en vacker fontän.
Idag är herrgården restaurang och konferensanläggning. Jag kan rekommendera en avkopplande lunch under träden bakom herrgården.

Tre generationers boende
I anslutning till bruket finns smedbostäderna från sent 1700-tal kvar. Vitputsade står husen uppradade längs gatan. En bit längre bort hittar man en senare smedgenerations bostäder. I ett område ligger rader av typiska hyreshus i trä. Troligen byggda nån gång under 40-talet. I ett annat område radar tegelhuslängor från decennieskiftet 50-60 upp sig. Det går att läsa om ytterligare generationers hyreshus. Byggda under 70-talet och rivna någon gång 2005-2007.

1700-tal

40-tal

50-60-tal

Avfolkning
Runt om i det lilla samhället syns tydliga tecken på avfolkning. Många lägenheter verkar vara tomma. Det står hela hus tomma. Affärer och även industrilokaler ser övergivna ut. I början av 70-talet hade samhället ca 2800 invånare, idag är det troligen under 1500.

Ett stycke vardagshistoria

Under bilresor mellan Enköping och Strängnäs har jag flera gånger funderat på när hjulstabron byggdes och hur färjetrafiken fungerade. Vid sidan om bron har jag sett något som mycket väl skulle kunna vara ett gammalt färjeläge. Idag gjorde jag slag i saken och utforskade det hela.

Hjulstabron stod klar 1953 och dessförinnan bedrevs färjetrafik. Här är två bilder som troligen är tagna i brons barndom.


På Hjulstasidan är, det som jag antar är det gamla färjeläget, inte mycket att skryta med. En pir som smalnar av ut mot vattnet och med en avslutning av betong.
En fiffig anordning av metallbalkar har idag förvandlat landfästet till båtslip.


På Märsön finns lite tydligare lämningar. Redan vid bommen står det klart att man hamnat vid färjeplatsen. Skylten har dock till del gömts i granriset. Vägen är bredare och det har sannolikt bedrivits annan verksamhet här efter det att färjetrafiken lades ner.






Historik
Det verkar finnas belägg för att reguljär färjetrafik upprätthållits i allafall sedan 1791. Detta styrks av texter som säger att förre färjkarlen, efter 25 år, överför driften till Hjulsta gård år 1816. Detta handlar sannolikt om den färjelinje som gick mellan Hjulsta och Agnesund på Aspö.

När denna linje upphörde är osäkert, men det kan vara så att färjelinjen från Hjulsta ändrade route till Märsön 1917. Detta styrks av att Agnesunds skjutsstation och gästgiveri stängs 1917.

Den första färja som gick mellan Hjulsta och Märsön och som jag hittat beskrivningar av kommer i drift 1932. Den är byggd vid Brandholmens varv i Nyköping. Den är byggd av armerad betong, 22,5m lång och 7m bred. Den har ett djupgående på 2m och kan lasta 10 bilar

Redan 1934 avlöses betongfärjan av en ny färja. Denna är i drift fram till dess bron byggs. Här ser ni ett par bilder som enligt uppgift skall vara tagna strax innan färjetrafiken lades ner.



Referenser:
http://www.tillingetibble.se
http://runeberg.org
http://www.upplandia.se
http://www.sjohistoriska.se
http://www.skargardsbatar.se/batarh.shtml

http://www.mittimalaren.se